6 april - Säg den lycka som varar för evigt

Efter fem dagar av lycka och planering vaknade jag den 6 april, i vecka 4+5, upp till en brun flytning. Vid toabesöket därpå var det istället ljusrött blod och under dagen tilltog blödandet. Bortsett från en kort stund under eftermiddagen gjorde det inte ont och trots solskenshistorier om kvinnor som blött under graviditeten och senare fött friska barn blev det svårt att hålla modet uppe. Många tårar blev det såklart.
 
Personalen på KS var dock underbara och skickade efter tredje samtalet på lika många dagar ("Tjohoo, jag har testat positivt"/"Jag har börjat blöda lite"/"Nu blöder det ganska mycket") en remiss för att mäta hCG. På måndag ska jag ringa och höra vad resultatet blev och beroende på det gå och lämna ett till för att se om det sjunker.
 
Det kanske låter kallt, men tro mig, vi är allt annat än avslappnat inställda till det här - det positiva i situationen är att om det är ett missfall så borde allt komma ut av sig själv eftersom det är så tidigt. Dessutom är det okej att göra ett nytt FET på första mensen som kommer efter att det är över. Vi har ju två embryon kvar och om två av två har fäst, varav ett blev det vackraste ungen i världen, så ska vi väl lyckas en gång till. Om inte så tar vi oss i kragen (och plånboken) och kör igång en ny IVF. Lillen ska bli storebror och så är det med den saken!
 
Som ni säkert förstår är lusten att blogga inte jättestor just nu, men det betyder inte att Vägen mot bebis inte kommer finnas kvar. Den kommer bara ta sig en välbehövlig vila medans vi laddar om och känner efter om vi vill köra hårt så fort det går eller ta en liten paus. Just nu känner jag lite som jag gjorde strax innan lillen blev till: "Väck mig när jag är gravid (igen), om det så är 2020." Kanske kommer det inlägg snart om hur det går, kanske dröjer det ett tag. Oavsett så ses vi då, om ni vill!
 
 

3 april - "Hej, jag är gravid!"

"Hej, jag tog ett graviditetstest i lördags och det var positivt!"
"Du låter glad!"
"Jag är glad!"
"Bra, då är jag det också!"
 
Så löd inledningen av samtalet när jag ringde MVC i måndags. Min BM var rätt fullbokad, men den 21/4 är det dags för inskrivning. Om huvudräkningen stämmer är jag i v. 6+5 då och borde vara ganska nära det första ultraljudet på Karolinska. Nu radas de upp igen, de första milstolparna!

1 april - inte ett skämt

Idag skulle mensen ha kommit om det inte blivit något, så igår kväll bestämde vi att om inget ovälkommet hände under natten skulle jag ta ett test. Vaknade med en känsla av JAGVILLINTEJAGVÅGARINTESNÄLLASKJUTMIG! Insåg ju i alla fall att jag skulle bli tvungen att kissa inom kort och att det då var lika bra att få det avklarat. Således sladdade jag (så gott det nu går när man samtidigt måste knipa för kung och fosterland) runt och letade efter någon form av behållare att kissa i. Jag är helt enkelt inget fan av att kissa direkt på stickan. Hittade till slut en lämplig sådan och deklarerade för J att "Let's do this shit!".
 
Sen kom livet mellan lite (läs akuta frukostkrav från lillen) och testet blev liggande på handfatet en stund innan jag slogs av tanken att man ju inte ska läsa av graviditetstest efter mer än 10 minuter (Att det inte gäller digitala test fanns inte i min skalle just då. Lätt panik infann sig i ett par sekunder. ). I alla fall, på handfatet möttes jag av det här:
 
 
Lillen ska bli storebror i december!
 
Jag får väl snällt ta ett nytt test på onsdag, som kliniken ville. Ååh, vad jag längtar efter att få det där första ultraljudet inbokat!
 
Det är rätt häftigt ändå. Av två försök har det blivit två graviditeter. Nu siktar vi på att den här resulterar i en bebis i december!
 
Tjohoo! JAG ÄR GRAVID! 
 
 
 
Visa fler inlägg